Det är inte så ofta vi äter “fast food“. Men ibland trillar jag dit och svänger in om på mackedonkan eller Burger king. Jag har inte för avsikt att vara elak eller oförskämd när jag skriver detta utan jag bara säger det alla redan vet här I landet men ingen säger mer än när dom är på fyllan.
Det finns ett par anledningar till att man är över 18 och jobbar på “fast food” ställen; en av anledningarna är inte höga betyg I skolan. .
Jag medger villigt att jag har en accent när jag pratar engelska men jag pratar bra engelska. Jag pratar bättre än 90 % av mexarna som bott här hela livet.
Det hjälper dock inte när jag ska ta mig igenom McDonalds drive thru. Jag
är en teknologisk analfabet och har därmed lite problem att förstå att man tydligen inte behöver vråla för full hals när man beställer; jag har blivit tillrättavisad flera gånger av damer i hårnät.
Jag sitter i bilen 1 ½ meter ifrån den lilla plutt microfonen som sitter på den gigantiska menyn. Jag gapar ut min beställning medan jag hänger halvägs ut genom bilrutan för att komma åtminstonne lite närmare manicken…den lilla skiten kan ju aldrig uppfatta vad jag säger. Ungarna håller ett stadigt tag om min byxlinning av rädsla för att jag ska trilla ut.
“one quarterpounder cheese, large diet coke, Two cheeseburgers from the dollar menu, a medium choklade shake, a side sallad, a small orange juice, a number two meal with a regular coke and a large fries. One big and tasty.Thankyou” vrålar jag och dimper tillbaka ner på sätet och checkar med ungarna att jag fått med allt.
Då skorrar det till I högtalaren.
“sorry maaaam. I didn’t get that could you please repeat that?” säger rösten.
Jag gör ett andra forsök och vrålar på nytt ut min beställning…nu förvisso I en annan ordning, eftersom ,ingen människa i världen kan ju exakt komma ihåg en sådan radänga.
Jag får genom högtalaren reda på att jag inte får skrika så mycket, det blir störningar i hennes hörlurar.Sen undrar hon om det ska vara ost på alla hamburgarna..meeh…var det inte cheesburgare jag beställde? Nu tittar jag på ungarna som rullar ögonen och suckar..men dom nickar. Jag vräker mig ut genom rutan igen och gör en ny ansats till komunikation. Nu stänger kärringen av min microfonen och rösten ber mig köra fram till luckan. Nu mina vänner blir det riktigt krångligt, jag har accent och hon ett IQ på många minus grader. Men jag kör fram till luckan förtydligar ännu en gång.
Jag är nu ett hatobjekt för alla de 25 bilburna bakom mig I kön. Jag överväger att låta en av ungarna springa ut och täcka över registeringsskylten på bilen om ifall någon blir riktigt förbannad och tar reda på var jag bor och kommer en mörk natt och kletar in min
ytterdörr med råa ägg.
Wednesday, October 15, 2008
Friday, October 10, 2008
På väg mot memphis
Om man är mamma till tre fotbollspelande grabbar i Amerika har man frivilligt valt att tillbringa många många timmar i bilen på de breda amerikanska motorvägarna. När man hållt på ett par år med detta körande har man lärt sig att tycka om snabbmat och ett rastställe med flytande tvål och desinfektionsmedel på toaletterna är rena paradiset, man gillar faktiskt toaletterna? och det blir lite av en sport att hitta de bästa och renaste dassen för den informationen kan man sendan föra vidare till andra fotbollsmammor och därmed bli jättepoppis.
De allra flesta rastställena jag sett, är stora, välskötta och utanför toaletterna finns små ställningar med turistinformation och så naturligtvis finns det kaffeautomater och snack automater. I dessa automater kan för endast två dollar få sig en kopp svagt men skitvarmt kaffe och en påse jordnötter med torkade bananer. Denna färdkost knaprar man i sig medan man kör och väl framme vid destinationsorten är man uppsvälld som en zeppelinare och får akut storma en toalett.
Under sin resa kan man också stanna vid någon av de tusentals vägrestaurangerna.
Denna gång var på på väg mot Memphis i Tennessee för att deltaga i en College Showcase soccer tournament. College showcases skiljer sig från vanliga soccer turneringar genom att de är välbesökta av college coacher från flera delstater. Det är mycket dyrt att gå på college i Amerika och därför hoppas de flesta föräldrar på att barnen ska få någon form av stipendium. Stipendium delas inte bara ut till idrottskillar och idrottstjejer utan även till unga män och kvinnor som spelar något instrument eller är verksamma inom skol teater och show dans. De studiebegåvade studenterna kan få stipendium för höga betyg. Är man riktigt duktig kan man få hela sin collegeutbildning betald. För många studenter är dessa stipendium enda chansen att gå på college.
För de studenter som satsar på att få ett sportstipendium kan hetsen börja redan i 12 - 13 års åldern där föräldrar pressar och hetsar ungarna att nå framgångar på idrottsarenan. Det finns otaliga specialtränare och teknikkurser som kostar skjortan men som har jobb så det räcker och blir över. En 12 åring kan utöver ordinare träningspass tre dagar i veckan tillbringa resten av sin lediga tid i gymet med en privat tränare för att vara i toppform när denne är 16 för det är då det gäller. Det är när idrottsstudenterna är i 16 års åldern som college coacherna börjar intressera sig. Jag känner faktiskt föräldrar som redan när ungarna är 8 år pratar med klubb tränarna om barnen som om dom vore halvproffs. Det diskuteras muskelbyggnad, rätt kost och taktik och inte alls mycket om att ha roligt, fast om ungen spelar som Rohnaldinio är det okej att ha lite skoj också.
Nåväl, på väg till denna showcase hade jag fyra blivande Ronaldinhosar fisandes i baksätet och två mammor med klädnypor på näsan. Vi var alla hungriga och letade efter vägskyltar som kunde leda oss till mat. Vi passerade McDonalds, Ronaldinhosarna frynte på näsan, vi passerade Cracker Barrel, Rohnaldiniosarna frynte på näsan, vi passerade Subway, Ronaldinhosarna frynte på näsan. Sen passerade vi absolut ingenting på närmare fyrtio minuter, skog skog och åter skog. Ronaldinhosarna kved i baksätet.
Rätt som det var dök det upp en skylt som löd "Baileys restaurant, fine dining" och skulle vi inte svälta -inte för att jag hade tagit skada av det eftersom jag har fettreserver som en kamel- så var det här vi fick svänga av. Rohnaldiniosarna undrade vad det var för restaurang och det visste jag så klart inte eftersom jag aldrig varit på vischan i södra Kentucky. Vi svängde av från motorvägen och körde in på Baileys parkering som faktiskt nästav var full. Var kom alla bilar ifrån såhär ute i ingenstans? Till det yttre såg Restaurangen ut som en avskavd skokartong och till det inre var det inte bättre visade det sig. Jag blev själv lite tveksam där jag stod och glodde på entren men viftade nonchalant bort Rohnaldiniosarnas äcklade miner.
" Sista färden" släng dig i väggen för här var vi i södra Kentucky på Baileys restaurant och jag ger mig fan på att det var banjos jag kunde höra i bakgrunden även om en av mammorna sa att det var en fågel...hah...fågel my ass.
Vi öppnade dörrarna och klev in. Jag var första kvinna och tog ett par steg in därefter stannade jag tvärt till följd att de andra sex bakom mig sprang rakt in i ryggen på mig och det blev ett litet tumult innan de lyckades snubbla förbi mig. När tumultet lagt sig stod vi alla där och bara glodde och bakom mig kunde jag höra en av rohaldiniosarna muttra "jeez dude, this is scary". Det kändes som om samtliga gäster slutade äta, de granskade oss med misstänksamma ögon, en del kisade mot oss och tuggade sakta. Mamman närmst bakom mig ryckte mig i T-shirten.
- tänk om dom är mördare allihopa?
Om jag inte hade hört väggurets tickande, tick tack tick tack hade jag varit helt säker på att tiden stannat. Plötsligt började alla äta igen och vi samlade mod till oss och började se oss om efter ett bord. Vi gjorde så gott vi kunde fastän cigarett röken låg som filmjölk över lokalen och det sved i ögonen. Vi greppade varsin aluminium kniv från bestickvagnen och skar oss igenom dimman och se där, ett bord för 8, perfekt, vi slog oss ner. Nu kunde vi stilla och tryggt se oss omkring och insupa bilden ordentligt, vi var alla lite tagna.
Stället var välbesökt av herrar i snickarbyxor , rutiga skjortor och kepsar, kepsarna hade de lagt vid sidan om sina tallrikar och en del hade hängt upp kepsen på hatthängaren som fanns vid entren. Damerna var storvuxna, hårt sminkade och bar storblommiga klänningar i städrocks snitt, på fötterna hade de flesta något som såg ut som begiefärgade stepp skor. Nästan varenda en rökte och en del rökte samtidigt som de tuggade, förmodligen på något friterat.
Min blick flackade runt jag försökte att inte se ut som en turist. Väggarna pryddes av tapeter med små lodräta sirliga blomstergirlanger i rosa. De tunga vinröda lite fransiga sammetsgardnerna inramade de smutsiga fönstren och de matchade laminatborden och de galonklädda stålrörsstolarna. Tavlorna som hängde lite snett och vingt var dekorerade med såsrester och annat stänk i olika färger, kanske tabasco.
Jag kan svära på att vår servitris "miss Mae" kunde fått en roll i "stekta gröna tomater" om hon velat. Hon var helt bedårande i sitt blågråa krulliga sprejade hår. Rougen på kinderna påminde om mogen apelsin. Hon tog vår beställning och ord som "sweetie" "darling" "baby" regnade över oss som rosenblad. Miss Mae var en riktig pärla. Hon informerade oss om att det var fredag och på fredagar var Baileys specialitet en fiskbuffet. Hon pekade med blyertspennan över axeln mot buffen och uppmuntrade oss att gå och titta. Vi gick och tittade och kom fram till att friterade miniräkor, friterade jumboräkor, hela kokta krabbor och någon sorts friterad fisk med huvud och fenor inte var vad vi ville äta denna fredag, inte heller vågade vi oss på någon av de fyra skaldjurssalladerna. Det blev stekt kycklingfile, bakad potatis och vitkålssallad.
Vid bordet bredvid vårt satt en mamma och vad jag förmodar hennes ca 8 åriga dotter. Flickan åt en gigantisk hamburgare och en trilijon friterade pommes bredvid henne satt mamman sippandes en balja kaffe och kedjerökandes. Jag räknade till fyra ciggisar innan vår mat kom in.
En halvtimme senare stod vi åter ute i friska luften och våra Ronaldinhosar klagade över att de tvingats vara passiva rökare under en hel timme men det var mätta i magen och vi fortsatte vår resa söderut.
De allra flesta rastställena jag sett, är stora, välskötta och utanför toaletterna finns små ställningar med turistinformation och så naturligtvis finns det kaffeautomater och snack automater. I dessa automater kan för endast två dollar få sig en kopp svagt men skitvarmt kaffe och en påse jordnötter med torkade bananer. Denna färdkost knaprar man i sig medan man kör och väl framme vid destinationsorten är man uppsvälld som en zeppelinare och får akut storma en toalett.
Under sin resa kan man också stanna vid någon av de tusentals vägrestaurangerna.
Denna gång var på på väg mot Memphis i Tennessee för att deltaga i en College Showcase soccer tournament. College showcases skiljer sig från vanliga soccer turneringar genom att de är välbesökta av college coacher från flera delstater. Det är mycket dyrt att gå på college i Amerika och därför hoppas de flesta föräldrar på att barnen ska få någon form av stipendium. Stipendium delas inte bara ut till idrottskillar och idrottstjejer utan även till unga män och kvinnor som spelar något instrument eller är verksamma inom skol teater och show dans. De studiebegåvade studenterna kan få stipendium för höga betyg. Är man riktigt duktig kan man få hela sin collegeutbildning betald. För många studenter är dessa stipendium enda chansen att gå på college.
För de studenter som satsar på att få ett sportstipendium kan hetsen börja redan i 12 - 13 års åldern där föräldrar pressar och hetsar ungarna att nå framgångar på idrottsarenan. Det finns otaliga specialtränare och teknikkurser som kostar skjortan men som har jobb så det räcker och blir över. En 12 åring kan utöver ordinare träningspass tre dagar i veckan tillbringa resten av sin lediga tid i gymet med en privat tränare för att vara i toppform när denne är 16 för det är då det gäller. Det är när idrottsstudenterna är i 16 års åldern som college coacherna börjar intressera sig. Jag känner faktiskt föräldrar som redan när ungarna är 8 år pratar med klubb tränarna om barnen som om dom vore halvproffs. Det diskuteras muskelbyggnad, rätt kost och taktik och inte alls mycket om att ha roligt, fast om ungen spelar som Rohnaldinio är det okej att ha lite skoj också.
Nåväl, på väg till denna showcase hade jag fyra blivande Ronaldinhosar fisandes i baksätet och två mammor med klädnypor på näsan. Vi var alla hungriga och letade efter vägskyltar som kunde leda oss till mat. Vi passerade McDonalds, Ronaldinhosarna frynte på näsan, vi passerade Cracker Barrel, Rohnaldiniosarna frynte på näsan, vi passerade Subway, Ronaldinhosarna frynte på näsan. Sen passerade vi absolut ingenting på närmare fyrtio minuter, skog skog och åter skog. Ronaldinhosarna kved i baksätet.
Rätt som det var dök det upp en skylt som löd "Baileys restaurant, fine dining" och skulle vi inte svälta -inte för att jag hade tagit skada av det eftersom jag har fettreserver som en kamel- så var det här vi fick svänga av. Rohnaldiniosarna undrade vad det var för restaurang och det visste jag så klart inte eftersom jag aldrig varit på vischan i södra Kentucky. Vi svängde av från motorvägen och körde in på Baileys parkering som faktiskt nästav var full. Var kom alla bilar ifrån såhär ute i ingenstans? Till det yttre såg Restaurangen ut som en avskavd skokartong och till det inre var det inte bättre visade det sig. Jag blev själv lite tveksam där jag stod och glodde på entren men viftade nonchalant bort Rohnaldiniosarnas äcklade miner.
" Sista färden" släng dig i väggen för här var vi i södra Kentucky på Baileys restaurant och jag ger mig fan på att det var banjos jag kunde höra i bakgrunden även om en av mammorna sa att det var en fågel...hah...fågel my ass.
Vi öppnade dörrarna och klev in. Jag var första kvinna och tog ett par steg in därefter stannade jag tvärt till följd att de andra sex bakom mig sprang rakt in i ryggen på mig och det blev ett litet tumult innan de lyckades snubbla förbi mig. När tumultet lagt sig stod vi alla där och bara glodde och bakom mig kunde jag höra en av rohaldiniosarna muttra "jeez dude, this is scary". Det kändes som om samtliga gäster slutade äta, de granskade oss med misstänksamma ögon, en del kisade mot oss och tuggade sakta. Mamman närmst bakom mig ryckte mig i T-shirten.
- tänk om dom är mördare allihopa?
Om jag inte hade hört väggurets tickande, tick tack tick tack hade jag varit helt säker på att tiden stannat. Plötsligt började alla äta igen och vi samlade mod till oss och började se oss om efter ett bord. Vi gjorde så gott vi kunde fastän cigarett röken låg som filmjölk över lokalen och det sved i ögonen. Vi greppade varsin aluminium kniv från bestickvagnen och skar oss igenom dimman och se där, ett bord för 8, perfekt, vi slog oss ner. Nu kunde vi stilla och tryggt se oss omkring och insupa bilden ordentligt, vi var alla lite tagna.
Stället var välbesökt av herrar i snickarbyxor , rutiga skjortor och kepsar, kepsarna hade de lagt vid sidan om sina tallrikar och en del hade hängt upp kepsen på hatthängaren som fanns vid entren. Damerna var storvuxna, hårt sminkade och bar storblommiga klänningar i städrocks snitt, på fötterna hade de flesta något som såg ut som begiefärgade stepp skor. Nästan varenda en rökte och en del rökte samtidigt som de tuggade, förmodligen på något friterat.
Min blick flackade runt jag försökte att inte se ut som en turist. Väggarna pryddes av tapeter med små lodräta sirliga blomstergirlanger i rosa. De tunga vinröda lite fransiga sammetsgardnerna inramade de smutsiga fönstren och de matchade laminatborden och de galonklädda stålrörsstolarna. Tavlorna som hängde lite snett och vingt var dekorerade med såsrester och annat stänk i olika färger, kanske tabasco.
Jag kan svära på att vår servitris "miss Mae" kunde fått en roll i "stekta gröna tomater" om hon velat. Hon var helt bedårande i sitt blågråa krulliga sprejade hår. Rougen på kinderna påminde om mogen apelsin. Hon tog vår beställning och ord som "sweetie" "darling" "baby" regnade över oss som rosenblad. Miss Mae var en riktig pärla. Hon informerade oss om att det var fredag och på fredagar var Baileys specialitet en fiskbuffet. Hon pekade med blyertspennan över axeln mot buffen och uppmuntrade oss att gå och titta. Vi gick och tittade och kom fram till att friterade miniräkor, friterade jumboräkor, hela kokta krabbor och någon sorts friterad fisk med huvud och fenor inte var vad vi ville äta denna fredag, inte heller vågade vi oss på någon av de fyra skaldjurssalladerna. Det blev stekt kycklingfile, bakad potatis och vitkålssallad.
Vid bordet bredvid vårt satt en mamma och vad jag förmodar hennes ca 8 åriga dotter. Flickan åt en gigantisk hamburgare och en trilijon friterade pommes bredvid henne satt mamman sippandes en balja kaffe och kedjerökandes. Jag räknade till fyra ciggisar innan vår mat kom in.
En halvtimme senare stod vi åter ute i friska luften och våra Ronaldinhosar klagade över att de tvingats vara passiva rökare under en hel timme men det var mätta i magen och vi fortsatte vår resa söderut.
Thursday, October 9, 2008
Subscribe to:
Posts (Atom)