Makens sammanstötning med FBI var av den fredliga sorten men kunde varit mindre fredlig om han inte haft rätt färgpalett.
Han befann sig den aktuella veckan i de norra delarna av landet. Nya maskiner innebär...resor,förseningar, stress...ja med andra ord hårt arbete och en del problem som ibland måste lösas lite okonventionellt.Denna gång som många andra gånger, ett litet akutfall. En maskindel skulle flygas in med ett litet plan till en liten flygplats. Brådis brådis och maken är inte den som är den, behövs det så kavlar han upp ärmarna och hugger i.Han tog några grabbar med sig från fabriken för att möta det lilla planet på den lilla flygplatsen och hämta den tunga lådan.Det var kallt, snöigt, blåsigt och lilla planet var försenat. Maken som var jäktad och frusen och travade huttrande fram och tillbaka kedjerökandes på plattan; iklädd sin svarta långa läderock, kragen uppfälld till öronen. Naturligtvis hade han solglasögon, det har han alltid,, vinter som sommar. På vintern mot snön och på sommaren mot solen. Den där svarta rocken är mitt hatobjekt och jag misstänker att han använder den så frekvent bara för att reta mig.
Lilla planet landar på den lilla flygplatsen. Ut ur liten lastbil hoppar fyra små herrar och börjar asa och dra den stora lådan. De får slutligen in den i lilla lastbilen. Brådis brådis och iväg kommer de. Även på små flygplatser har man små flyledartorn och där sitter en och annan gång en liten månskensbonde och övervakar plattan. Och i orostider som dessa blir det därför ibland såhär....Piloten i det lilla planet blir uppringd av just, FBI, som ställer frågor om den märkliga leveransen. Piloten -som inte under några omständigheter vill bli inblandad- hänvisar till mannen som hyrt honom, dvs maken som därefter blir spårad till sitt företag. Företaget får också ett samtal samtidigt som ett viktigt e-mail dimper ner hos högsta hönset.
Man talar om för företaget att man fått ett samtal från den lilla flygplatsen att man där observerat en märklig händelse.......ett litet plan av modellen..bla bla..landade klockan..bla bla...På landningsbanan väntade en liten lastbil. Fyra män -med vad man tror är mellanöstern utseende- mottog en stor tung trälåda som de brådskande lastade i den lilla lastbilen. Det hela övervakades av en vit man i svart läder rock och solglasögon, verkade vara "the bodyguard"......Nu ringer makens företag upp honom och undrar lite skämtsamt varför han retat FBI. Maken fattar ingenting.
Nu var det faktiskt allvar. FBI nöjde sig inte med en muntlig försäkran från högsta hönset utan krävde även en skriftlig förklaring och kopior på alla upptänkliga dokument. En del av förklaringen löd.......Vi försäkrar att det endast var oförargliga maskindelar i trälådan. De fyra mörkhyade herrarna är amerikanska medborgare och arbetar för vår kund. Personen ni refererar till som "The bodyguard" är vårt företags vice president som på bästa sätt försökte klara av leveransen så snabbt och smidigt som möjligt och hade inte för uppsåt att oroa någon.....Maken använder fortfarande läder rocken och kommer förmodligen göra så tills den vittrar sönder...om inget annat så för att reta mig.
Wednesday, November 5, 2008
Wednesday, October 15, 2008
Drive thru
Det är inte så ofta vi äter “fast food“. Men ibland trillar jag dit och svänger in om på mackedonkan eller Burger king. Jag har inte för avsikt att vara elak eller oförskämd när jag skriver detta utan jag bara säger det alla redan vet här I landet men ingen säger mer än när dom är på fyllan.
Det finns ett par anledningar till att man är över 18 och jobbar på “fast food” ställen; en av anledningarna är inte höga betyg I skolan. .
Jag medger villigt att jag har en accent när jag pratar engelska men jag pratar bra engelska. Jag pratar bättre än 90 % av mexarna som bott här hela livet.
Det hjälper dock inte när jag ska ta mig igenom McDonalds drive thru. Jag
är en teknologisk analfabet och har därmed lite problem att förstå att man tydligen inte behöver vråla för full hals när man beställer; jag har blivit tillrättavisad flera gånger av damer i hårnät.
Jag sitter i bilen 1 ½ meter ifrån den lilla plutt microfonen som sitter på den gigantiska menyn. Jag gapar ut min beställning medan jag hänger halvägs ut genom bilrutan för att komma åtminstonne lite närmare manicken…den lilla skiten kan ju aldrig uppfatta vad jag säger. Ungarna håller ett stadigt tag om min byxlinning av rädsla för att jag ska trilla ut.
“one quarterpounder cheese, large diet coke, Two cheeseburgers from the dollar menu, a medium choklade shake, a side sallad, a small orange juice, a number two meal with a regular coke and a large fries. One big and tasty.Thankyou” vrålar jag och dimper tillbaka ner på sätet och checkar med ungarna att jag fått med allt.
Då skorrar det till I högtalaren.
“sorry maaaam. I didn’t get that could you please repeat that?” säger rösten.
Jag gör ett andra forsök och vrålar på nytt ut min beställning…nu förvisso I en annan ordning, eftersom ,ingen människa i världen kan ju exakt komma ihåg en sådan radänga.
Jag får genom högtalaren reda på att jag inte får skrika så mycket, det blir störningar i hennes hörlurar.Sen undrar hon om det ska vara ost på alla hamburgarna..meeh…var det inte cheesburgare jag beställde? Nu tittar jag på ungarna som rullar ögonen och suckar..men dom nickar. Jag vräker mig ut genom rutan igen och gör en ny ansats till komunikation. Nu stänger kärringen av min microfonen och rösten ber mig köra fram till luckan. Nu mina vänner blir det riktigt krångligt, jag har accent och hon ett IQ på många minus grader. Men jag kör fram till luckan förtydligar ännu en gång.
Jag är nu ett hatobjekt för alla de 25 bilburna bakom mig I kön. Jag överväger att låta en av ungarna springa ut och täcka över registeringsskylten på bilen om ifall någon blir riktigt förbannad och tar reda på var jag bor och kommer en mörk natt och kletar in min
ytterdörr med råa ägg.
Det finns ett par anledningar till att man är över 18 och jobbar på “fast food” ställen; en av anledningarna är inte höga betyg I skolan. .
Jag medger villigt att jag har en accent när jag pratar engelska men jag pratar bra engelska. Jag pratar bättre än 90 % av mexarna som bott här hela livet.
Det hjälper dock inte när jag ska ta mig igenom McDonalds drive thru. Jag
är en teknologisk analfabet och har därmed lite problem att förstå att man tydligen inte behöver vråla för full hals när man beställer; jag har blivit tillrättavisad flera gånger av damer i hårnät.
Jag sitter i bilen 1 ½ meter ifrån den lilla plutt microfonen som sitter på den gigantiska menyn. Jag gapar ut min beställning medan jag hänger halvägs ut genom bilrutan för att komma åtminstonne lite närmare manicken…den lilla skiten kan ju aldrig uppfatta vad jag säger. Ungarna håller ett stadigt tag om min byxlinning av rädsla för att jag ska trilla ut.
“one quarterpounder cheese, large diet coke, Two cheeseburgers from the dollar menu, a medium choklade shake, a side sallad, a small orange juice, a number two meal with a regular coke and a large fries. One big and tasty.Thankyou” vrålar jag och dimper tillbaka ner på sätet och checkar med ungarna att jag fått med allt.
Då skorrar det till I högtalaren.
“sorry maaaam. I didn’t get that could you please repeat that?” säger rösten.
Jag gör ett andra forsök och vrålar på nytt ut min beställning…nu förvisso I en annan ordning, eftersom ,ingen människa i världen kan ju exakt komma ihåg en sådan radänga.
Jag får genom högtalaren reda på att jag inte får skrika så mycket, det blir störningar i hennes hörlurar.Sen undrar hon om det ska vara ost på alla hamburgarna..meeh…var det inte cheesburgare jag beställde? Nu tittar jag på ungarna som rullar ögonen och suckar..men dom nickar. Jag vräker mig ut genom rutan igen och gör en ny ansats till komunikation. Nu stänger kärringen av min microfonen och rösten ber mig köra fram till luckan. Nu mina vänner blir det riktigt krångligt, jag har accent och hon ett IQ på många minus grader. Men jag kör fram till luckan förtydligar ännu en gång.
Jag är nu ett hatobjekt för alla de 25 bilburna bakom mig I kön. Jag överväger att låta en av ungarna springa ut och täcka över registeringsskylten på bilen om ifall någon blir riktigt förbannad och tar reda på var jag bor och kommer en mörk natt och kletar in min
ytterdörr med råa ägg.
Friday, October 10, 2008
På väg mot memphis
Om man är mamma till tre fotbollspelande grabbar i Amerika har man frivilligt valt att tillbringa många många timmar i bilen på de breda amerikanska motorvägarna. När man hållt på ett par år med detta körande har man lärt sig att tycka om snabbmat och ett rastställe med flytande tvål och desinfektionsmedel på toaletterna är rena paradiset, man gillar faktiskt toaletterna? och det blir lite av en sport att hitta de bästa och renaste dassen för den informationen kan man sendan föra vidare till andra fotbollsmammor och därmed bli jättepoppis.
De allra flesta rastställena jag sett, är stora, välskötta och utanför toaletterna finns små ställningar med turistinformation och så naturligtvis finns det kaffeautomater och snack automater. I dessa automater kan för endast två dollar få sig en kopp svagt men skitvarmt kaffe och en påse jordnötter med torkade bananer. Denna färdkost knaprar man i sig medan man kör och väl framme vid destinationsorten är man uppsvälld som en zeppelinare och får akut storma en toalett.
Under sin resa kan man också stanna vid någon av de tusentals vägrestaurangerna.
Denna gång var på på väg mot Memphis i Tennessee för att deltaga i en College Showcase soccer tournament. College showcases skiljer sig från vanliga soccer turneringar genom att de är välbesökta av college coacher från flera delstater. Det är mycket dyrt att gå på college i Amerika och därför hoppas de flesta föräldrar på att barnen ska få någon form av stipendium. Stipendium delas inte bara ut till idrottskillar och idrottstjejer utan även till unga män och kvinnor som spelar något instrument eller är verksamma inom skol teater och show dans. De studiebegåvade studenterna kan få stipendium för höga betyg. Är man riktigt duktig kan man få hela sin collegeutbildning betald. För många studenter är dessa stipendium enda chansen att gå på college.
För de studenter som satsar på att få ett sportstipendium kan hetsen börja redan i 12 - 13 års åldern där föräldrar pressar och hetsar ungarna att nå framgångar på idrottsarenan. Det finns otaliga specialtränare och teknikkurser som kostar skjortan men som har jobb så det räcker och blir över. En 12 åring kan utöver ordinare träningspass tre dagar i veckan tillbringa resten av sin lediga tid i gymet med en privat tränare för att vara i toppform när denne är 16 för det är då det gäller. Det är när idrottsstudenterna är i 16 års åldern som college coacherna börjar intressera sig. Jag känner faktiskt föräldrar som redan när ungarna är 8 år pratar med klubb tränarna om barnen som om dom vore halvproffs. Det diskuteras muskelbyggnad, rätt kost och taktik och inte alls mycket om att ha roligt, fast om ungen spelar som Rohnaldinio är det okej att ha lite skoj också.
Nåväl, på väg till denna showcase hade jag fyra blivande Ronaldinhosar fisandes i baksätet och två mammor med klädnypor på näsan. Vi var alla hungriga och letade efter vägskyltar som kunde leda oss till mat. Vi passerade McDonalds, Ronaldinhosarna frynte på näsan, vi passerade Cracker Barrel, Rohnaldiniosarna frynte på näsan, vi passerade Subway, Ronaldinhosarna frynte på näsan. Sen passerade vi absolut ingenting på närmare fyrtio minuter, skog skog och åter skog. Ronaldinhosarna kved i baksätet.
Rätt som det var dök det upp en skylt som löd "Baileys restaurant, fine dining" och skulle vi inte svälta -inte för att jag hade tagit skada av det eftersom jag har fettreserver som en kamel- så var det här vi fick svänga av. Rohnaldiniosarna undrade vad det var för restaurang och det visste jag så klart inte eftersom jag aldrig varit på vischan i södra Kentucky. Vi svängde av från motorvägen och körde in på Baileys parkering som faktiskt nästav var full. Var kom alla bilar ifrån såhär ute i ingenstans? Till det yttre såg Restaurangen ut som en avskavd skokartong och till det inre var det inte bättre visade det sig. Jag blev själv lite tveksam där jag stod och glodde på entren men viftade nonchalant bort Rohnaldiniosarnas äcklade miner.
" Sista färden" släng dig i väggen för här var vi i södra Kentucky på Baileys restaurant och jag ger mig fan på att det var banjos jag kunde höra i bakgrunden även om en av mammorna sa att det var en fågel...hah...fågel my ass.
Vi öppnade dörrarna och klev in. Jag var första kvinna och tog ett par steg in därefter stannade jag tvärt till följd att de andra sex bakom mig sprang rakt in i ryggen på mig och det blev ett litet tumult innan de lyckades snubbla förbi mig. När tumultet lagt sig stod vi alla där och bara glodde och bakom mig kunde jag höra en av rohaldiniosarna muttra "jeez dude, this is scary". Det kändes som om samtliga gäster slutade äta, de granskade oss med misstänksamma ögon, en del kisade mot oss och tuggade sakta. Mamman närmst bakom mig ryckte mig i T-shirten.
- tänk om dom är mördare allihopa?
Om jag inte hade hört väggurets tickande, tick tack tick tack hade jag varit helt säker på att tiden stannat. Plötsligt började alla äta igen och vi samlade mod till oss och började se oss om efter ett bord. Vi gjorde så gott vi kunde fastän cigarett röken låg som filmjölk över lokalen och det sved i ögonen. Vi greppade varsin aluminium kniv från bestickvagnen och skar oss igenom dimman och se där, ett bord för 8, perfekt, vi slog oss ner. Nu kunde vi stilla och tryggt se oss omkring och insupa bilden ordentligt, vi var alla lite tagna.
Stället var välbesökt av herrar i snickarbyxor , rutiga skjortor och kepsar, kepsarna hade de lagt vid sidan om sina tallrikar och en del hade hängt upp kepsen på hatthängaren som fanns vid entren. Damerna var storvuxna, hårt sminkade och bar storblommiga klänningar i städrocks snitt, på fötterna hade de flesta något som såg ut som begiefärgade stepp skor. Nästan varenda en rökte och en del rökte samtidigt som de tuggade, förmodligen på något friterat.
Min blick flackade runt jag försökte att inte se ut som en turist. Väggarna pryddes av tapeter med små lodräta sirliga blomstergirlanger i rosa. De tunga vinröda lite fransiga sammetsgardnerna inramade de smutsiga fönstren och de matchade laminatborden och de galonklädda stålrörsstolarna. Tavlorna som hängde lite snett och vingt var dekorerade med såsrester och annat stänk i olika färger, kanske tabasco.
Jag kan svära på att vår servitris "miss Mae" kunde fått en roll i "stekta gröna tomater" om hon velat. Hon var helt bedårande i sitt blågråa krulliga sprejade hår. Rougen på kinderna påminde om mogen apelsin. Hon tog vår beställning och ord som "sweetie" "darling" "baby" regnade över oss som rosenblad. Miss Mae var en riktig pärla. Hon informerade oss om att det var fredag och på fredagar var Baileys specialitet en fiskbuffet. Hon pekade med blyertspennan över axeln mot buffen och uppmuntrade oss att gå och titta. Vi gick och tittade och kom fram till att friterade miniräkor, friterade jumboräkor, hela kokta krabbor och någon sorts friterad fisk med huvud och fenor inte var vad vi ville äta denna fredag, inte heller vågade vi oss på någon av de fyra skaldjurssalladerna. Det blev stekt kycklingfile, bakad potatis och vitkålssallad.
Vid bordet bredvid vårt satt en mamma och vad jag förmodar hennes ca 8 åriga dotter. Flickan åt en gigantisk hamburgare och en trilijon friterade pommes bredvid henne satt mamman sippandes en balja kaffe och kedjerökandes. Jag räknade till fyra ciggisar innan vår mat kom in.
En halvtimme senare stod vi åter ute i friska luften och våra Ronaldinhosar klagade över att de tvingats vara passiva rökare under en hel timme men det var mätta i magen och vi fortsatte vår resa söderut.
De allra flesta rastställena jag sett, är stora, välskötta och utanför toaletterna finns små ställningar med turistinformation och så naturligtvis finns det kaffeautomater och snack automater. I dessa automater kan för endast två dollar få sig en kopp svagt men skitvarmt kaffe och en påse jordnötter med torkade bananer. Denna färdkost knaprar man i sig medan man kör och väl framme vid destinationsorten är man uppsvälld som en zeppelinare och får akut storma en toalett.
Under sin resa kan man också stanna vid någon av de tusentals vägrestaurangerna.
Denna gång var på på väg mot Memphis i Tennessee för att deltaga i en College Showcase soccer tournament. College showcases skiljer sig från vanliga soccer turneringar genom att de är välbesökta av college coacher från flera delstater. Det är mycket dyrt att gå på college i Amerika och därför hoppas de flesta föräldrar på att barnen ska få någon form av stipendium. Stipendium delas inte bara ut till idrottskillar och idrottstjejer utan även till unga män och kvinnor som spelar något instrument eller är verksamma inom skol teater och show dans. De studiebegåvade studenterna kan få stipendium för höga betyg. Är man riktigt duktig kan man få hela sin collegeutbildning betald. För många studenter är dessa stipendium enda chansen att gå på college.
För de studenter som satsar på att få ett sportstipendium kan hetsen börja redan i 12 - 13 års åldern där föräldrar pressar och hetsar ungarna att nå framgångar på idrottsarenan. Det finns otaliga specialtränare och teknikkurser som kostar skjortan men som har jobb så det räcker och blir över. En 12 åring kan utöver ordinare träningspass tre dagar i veckan tillbringa resten av sin lediga tid i gymet med en privat tränare för att vara i toppform när denne är 16 för det är då det gäller. Det är när idrottsstudenterna är i 16 års åldern som college coacherna börjar intressera sig. Jag känner faktiskt föräldrar som redan när ungarna är 8 år pratar med klubb tränarna om barnen som om dom vore halvproffs. Det diskuteras muskelbyggnad, rätt kost och taktik och inte alls mycket om att ha roligt, fast om ungen spelar som Rohnaldinio är det okej att ha lite skoj också.
Nåväl, på väg till denna showcase hade jag fyra blivande Ronaldinhosar fisandes i baksätet och två mammor med klädnypor på näsan. Vi var alla hungriga och letade efter vägskyltar som kunde leda oss till mat. Vi passerade McDonalds, Ronaldinhosarna frynte på näsan, vi passerade Cracker Barrel, Rohnaldiniosarna frynte på näsan, vi passerade Subway, Ronaldinhosarna frynte på näsan. Sen passerade vi absolut ingenting på närmare fyrtio minuter, skog skog och åter skog. Ronaldinhosarna kved i baksätet.
Rätt som det var dök det upp en skylt som löd "Baileys restaurant, fine dining" och skulle vi inte svälta -inte för att jag hade tagit skada av det eftersom jag har fettreserver som en kamel- så var det här vi fick svänga av. Rohnaldiniosarna undrade vad det var för restaurang och det visste jag så klart inte eftersom jag aldrig varit på vischan i södra Kentucky. Vi svängde av från motorvägen och körde in på Baileys parkering som faktiskt nästav var full. Var kom alla bilar ifrån såhär ute i ingenstans? Till det yttre såg Restaurangen ut som en avskavd skokartong och till det inre var det inte bättre visade det sig. Jag blev själv lite tveksam där jag stod och glodde på entren men viftade nonchalant bort Rohnaldiniosarnas äcklade miner.
" Sista färden" släng dig i väggen för här var vi i södra Kentucky på Baileys restaurant och jag ger mig fan på att det var banjos jag kunde höra i bakgrunden även om en av mammorna sa att det var en fågel...hah...fågel my ass.
Vi öppnade dörrarna och klev in. Jag var första kvinna och tog ett par steg in därefter stannade jag tvärt till följd att de andra sex bakom mig sprang rakt in i ryggen på mig och det blev ett litet tumult innan de lyckades snubbla förbi mig. När tumultet lagt sig stod vi alla där och bara glodde och bakom mig kunde jag höra en av rohaldiniosarna muttra "jeez dude, this is scary". Det kändes som om samtliga gäster slutade äta, de granskade oss med misstänksamma ögon, en del kisade mot oss och tuggade sakta. Mamman närmst bakom mig ryckte mig i T-shirten.
- tänk om dom är mördare allihopa?
Om jag inte hade hört väggurets tickande, tick tack tick tack hade jag varit helt säker på att tiden stannat. Plötsligt började alla äta igen och vi samlade mod till oss och började se oss om efter ett bord. Vi gjorde så gott vi kunde fastän cigarett röken låg som filmjölk över lokalen och det sved i ögonen. Vi greppade varsin aluminium kniv från bestickvagnen och skar oss igenom dimman och se där, ett bord för 8, perfekt, vi slog oss ner. Nu kunde vi stilla och tryggt se oss omkring och insupa bilden ordentligt, vi var alla lite tagna.
Stället var välbesökt av herrar i snickarbyxor , rutiga skjortor och kepsar, kepsarna hade de lagt vid sidan om sina tallrikar och en del hade hängt upp kepsen på hatthängaren som fanns vid entren. Damerna var storvuxna, hårt sminkade och bar storblommiga klänningar i städrocks snitt, på fötterna hade de flesta något som såg ut som begiefärgade stepp skor. Nästan varenda en rökte och en del rökte samtidigt som de tuggade, förmodligen på något friterat.
Min blick flackade runt jag försökte att inte se ut som en turist. Väggarna pryddes av tapeter med små lodräta sirliga blomstergirlanger i rosa. De tunga vinröda lite fransiga sammetsgardnerna inramade de smutsiga fönstren och de matchade laminatborden och de galonklädda stålrörsstolarna. Tavlorna som hängde lite snett och vingt var dekorerade med såsrester och annat stänk i olika färger, kanske tabasco.
Jag kan svära på att vår servitris "miss Mae" kunde fått en roll i "stekta gröna tomater" om hon velat. Hon var helt bedårande i sitt blågråa krulliga sprejade hår. Rougen på kinderna påminde om mogen apelsin. Hon tog vår beställning och ord som "sweetie" "darling" "baby" regnade över oss som rosenblad. Miss Mae var en riktig pärla. Hon informerade oss om att det var fredag och på fredagar var Baileys specialitet en fiskbuffet. Hon pekade med blyertspennan över axeln mot buffen och uppmuntrade oss att gå och titta. Vi gick och tittade och kom fram till att friterade miniräkor, friterade jumboräkor, hela kokta krabbor och någon sorts friterad fisk med huvud och fenor inte var vad vi ville äta denna fredag, inte heller vågade vi oss på någon av de fyra skaldjurssalladerna. Det blev stekt kycklingfile, bakad potatis och vitkålssallad.
Vid bordet bredvid vårt satt en mamma och vad jag förmodar hennes ca 8 åriga dotter. Flickan åt en gigantisk hamburgare och en trilijon friterade pommes bredvid henne satt mamman sippandes en balja kaffe och kedjerökandes. Jag räknade till fyra ciggisar innan vår mat kom in.
En halvtimme senare stod vi åter ute i friska luften och våra Ronaldinhosar klagade över att de tvingats vara passiva rökare under en hel timme men det var mätta i magen och vi fortsatte vår resa söderut.
Thursday, October 9, 2008
Friday, September 26, 2008
Veckans första
Hormonkärringens medicin
"ooohhh, vi får arrangera så att du kan få njuta av honom en hel dag igen, det var ju så länge sedan, jag kan ju släppa av honom när jag kör till jobbet på måndag och så kan jag hämta honom när jag åker hem" min vännina tittar på mig med ett stort leende med sin lilla 2 åriga pojke på armen. Han ser ut som en clown för han har ätit choklad och har en stor chokladmun. Han sträcker armarna efter mig och jag ryggar tillbaka en smula. Inte för att jag är rädd för att få mera choklad på mina kläder utan för att jag inte har tid längre, jag måste bada hunden som ligger i vita soffan och försöker gnida bort choklad ur pälsen. Jag svarar inte direkt -för jag kommer ihåg förra gången- vilket leder till "jamen då säger vi det, jag lämnar honom klockan 06.00 på måndag morgon" och så seglar hon ut med chokladpojken. Jag går till medicinskåpet och tar en stor klunk novalucol direkt ur flaskan.
Jag är i den kvinnliga fasen då jag köper trosskydd i bulk och klipper bort äckliga hårstrån som växer ut på högra bröstvårtan. Jag rakar tårna och duschar tre gånger om dagen för att jag svettas som en gnu. Jag blänger irriterat på treåringar som mejar ner mig med sina sulkys i affären när jag står och överlägger med mig själv om huruvida jag behöver ett B12 tillskott. Jag skakar irriterat på huvudet åt mammor som gapar på sina barn när dom drar i provrumsdörren där dom provar 7 par jeans och jag kan inte låta bli att uppmärksamma mammor i kassakön om att....nu äter din ettåring på en svensk damtidning, trycksvärta kan ju inte vara bra. Jag är med andra ord en sådan som jag kallade kärringjävel när jag själv hade småbarn.
Nej, jag är inte barnlös jag har stretat mig igenom fyra barn varav den fjärde gör första vändan i -mamma-du-fattar-absolut-ingenting eran, PUBERTETEN. Det är ett under att jag fortfarande är drogfri.
Jag har ingen lust alls med småbarn, jag tycker det är besvärligt och utmattande. Jag har ingen lust alls att på måndag behöva torka upp saft från golvet sjuttioelva gånger på en kvart och jag blir irriterad när jag behöver lossa en taijt slips från halsen på hunden för att rädda den från kvävningsdöden. Jag vill inte behöva ringa kabeltv killen för att han ska komma och ställa in tv kanalerna igen för då måste jag göra rent fjärrkontrollen från spott och nyponsoppa. Jag vill inte behöva borsta tänderna på hunden för att den ätit en bajsblöja jag glömt på golvet när jag bytt på lillgrabben. Jag vill inte behöva gå till affären och köpa ny pipmugg för att jag tvätta den andra i klorin i tron att jag skulle få den ren. Jag är hormonkärringen personifierad.
Men jag vet att på måndag öppnar jag dörren för chokladpojken och han kommer att sträcka ut armarna efter mig med rödrosiga morgonkinder. Han kommer att lukta nyvaken 2 åring. Vi kommer att sitta i soffan och titta i bilderböcker och härma djur, han kommer att ge mig kalaspuffe pussar på kinden hela dagen och tycka att jag är världen bästa sångerska när jag drar en vers av bä bä vita lamm. Han kommer med glädje att hjälpa mig att torka upp spilld saft med metervis av hushållspapper. Tvååringar gillar att diska dessutom. Det måhända att jag inte har lust med småbarn men jag behöver dem definitivt för att inte åka för djupt ner i hormonträsket och förbli en kärringjävel.
"ooohhh, vi får arrangera så att du kan få njuta av honom en hel dag igen, det var ju så länge sedan, jag kan ju släppa av honom när jag kör till jobbet på måndag och så kan jag hämta honom när jag åker hem" min vännina tittar på mig med ett stort leende med sin lilla 2 åriga pojke på armen. Han ser ut som en clown för han har ätit choklad och har en stor chokladmun. Han sträcker armarna efter mig och jag ryggar tillbaka en smula. Inte för att jag är rädd för att få mera choklad på mina kläder utan för att jag inte har tid längre, jag måste bada hunden som ligger i vita soffan och försöker gnida bort choklad ur pälsen. Jag svarar inte direkt -för jag kommer ihåg förra gången- vilket leder till "jamen då säger vi det, jag lämnar honom klockan 06.00 på måndag morgon" och så seglar hon ut med chokladpojken. Jag går till medicinskåpet och tar en stor klunk novalucol direkt ur flaskan.
Jag är i den kvinnliga fasen då jag köper trosskydd i bulk och klipper bort äckliga hårstrån som växer ut på högra bröstvårtan. Jag rakar tårna och duschar tre gånger om dagen för att jag svettas som en gnu. Jag blänger irriterat på treåringar som mejar ner mig med sina sulkys i affären när jag står och överlägger med mig själv om huruvida jag behöver ett B12 tillskott. Jag skakar irriterat på huvudet åt mammor som gapar på sina barn när dom drar i provrumsdörren där dom provar 7 par jeans och jag kan inte låta bli att uppmärksamma mammor i kassakön om att....nu äter din ettåring på en svensk damtidning, trycksvärta kan ju inte vara bra. Jag är med andra ord en sådan som jag kallade kärringjävel när jag själv hade småbarn.
Nej, jag är inte barnlös jag har stretat mig igenom fyra barn varav den fjärde gör första vändan i -mamma-du-fattar-absolut-ingenting eran, PUBERTETEN. Det är ett under att jag fortfarande är drogfri.
Jag har ingen lust alls med småbarn, jag tycker det är besvärligt och utmattande. Jag har ingen lust alls att på måndag behöva torka upp saft från golvet sjuttioelva gånger på en kvart och jag blir irriterad när jag behöver lossa en taijt slips från halsen på hunden för att rädda den från kvävningsdöden. Jag vill inte behöva ringa kabeltv killen för att han ska komma och ställa in tv kanalerna igen för då måste jag göra rent fjärrkontrollen från spott och nyponsoppa. Jag vill inte behöva borsta tänderna på hunden för att den ätit en bajsblöja jag glömt på golvet när jag bytt på lillgrabben. Jag vill inte behöva gå till affären och köpa ny pipmugg för att jag tvätta den andra i klorin i tron att jag skulle få den ren. Jag är hormonkärringen personifierad.
Men jag vet att på måndag öppnar jag dörren för chokladpojken och han kommer att sträcka ut armarna efter mig med rödrosiga morgonkinder. Han kommer att lukta nyvaken 2 åring. Vi kommer att sitta i soffan och titta i bilderböcker och härma djur, han kommer att ge mig kalaspuffe pussar på kinden hela dagen och tycka att jag är världen bästa sångerska när jag drar en vers av bä bä vita lamm. Han kommer med glädje att hjälpa mig att torka upp spilld saft med metervis av hushållspapper. Tvååringar gillar att diska dessutom. Det måhända att jag inte har lust med småbarn men jag behöver dem definitivt för att inte åka för djupt ner i hormonträsket och förbli en kärringjävel.
Subscribe to:
Posts (Atom)