Tuesday, March 29, 2011

The Tuxedo

............

Senare under veckan när jag bränner kalorier på gymet uttalar min vännina de magiska orden.

- vet du att de har rea på Value City. 50% rabatt.... på allt.... och dom har tuxedos.


Jag stannar upp på motionsbandet vilket medför att jag kastas -likt en kanelbulle på pågens bagerier- baklänges av maskinen. Jag ser mig omkring, reser mig, putsar av eventuella dammpartiklar och glor på min vännina.....som nämnas bör ,inte ens har blinkat.
- rea!? sa du rea?: och nu nästan gråter jag av lycka.

Wednesday, July 14, 2010

Att Pissa apeltinis....ett smakprov

ur: de namnlösa resorna


.....Där satt jag som en sann pösmunk och blev kissnödig, men jag orkade inte gå på toa, inte riktigt än. Jag höll en timme och sen började Apletinisarna skälla och när jag reste mig....oj...jag var jättenödig. Här gällde det att knipa. Alla som någon gång tryckt ut en bebis vet att det där med att knipa är inte alltid så lätt...och jag har tryckt ut fyra bebisar ...även om jag vid förlossningstillfällena mer trodde att det var en peugeot jag pressade ut.
Nåväl, jag skyndade på stegen på min väg genom receptionen och rundade snitzigt hörnan mot toaletterna...ahhh...äntligen.................STÄNGT 20 MINUTER PGA AV STÄDNING...stod det på en jävla skylt................

Wednesday, May 13, 2009

Kompisar

Läste en artikel i AlltOmBarn "fem kompisar ditt barn behöver"om olika kompisar ett barn kan ha och kunde inte låta bli att fundera över vilken typ av kompisar tonåringen "behöver".

1. Den bekväma kompisen. Det är grannens tonåring nere i gatan. De känner varandra väl , det har gått på samma förskola. I tonåren har de kommit på att de kan ha nytta av varandra. den bekväma kompisen "got your back" det är bara att ringa och be om en tjänst. De håller tyst om helgens fest om du gör detsamma och de lovar dyrt och heligt att du sov över där förra helgen.

2. Kompisen av det motsatta könet. Det är lillasystern eller storasystern till skolans hotting....som de egentligen är intresserade av. Kompisen av det motsatta könet är den som de bakar chokladkakor och rastar hunden med för att impa på hottingen.

3. Den atletiska kompisen. Det är den kompisen de tar hem och visar upp och blandar proteindrinkar tillsammans med och ger mamma diet och hippa träningstips. De har alltid en stund över för mamma i den atletiske kompisens sällskap och utstrålar sundheten och skötsamheten själv.

4. Den något äldre kompisen. Den något äldre kompisen är såklart lite mera , uppför sig väldigt artigt och är väl bevandrad i de sociala reglerna, med andra ord, en kort fröjd för en trött fjortis mamma.
Den äldre kompisen langar både det ena och det andra och är väldigt praktisk att ha och har oftast bara ett förnamn.

5. Kompisen tonåringen väljer själv.
Alla de ovanstående.

Thursday, March 5, 2009

På väg mot Memphis

Om man är mamma till tre fotbollspelande grabbar i Amerika har man frivilligt valt att tillbringa många långa timmar i bilen på de breda amerikanska motorvägarna. När man hållt på ett par år med detta körande har man lärt sig att tycka om snabbmat och ett rastställe med flytande tvål och desinfektionsmedel på toaletterna är rena paradiset, man gillar faktiskt toaletterna? och det blir lite av en sport att hitta de bästa och renaste dassen för den informationen kan man sedan föra vidare till andra fotbollsmammor och därmed bli jättepoppis.
De allra flesta rastställena jag sett, är stora, välskötta och utanför toaletterna finns små ställningar med turistinformation och så naturligtvis finns det kaffeautomater och snack automater. I dessa automater kan för endast två dollar få sig en kopp svagt men skitvarmt kaffe och en påse jordnötter med torkade bananer. Denna färdkost knaprar man i sig medan man kör och väl framme vid destinationsorten är man uppsvälld som en zeppelinare och får akut storma en toalett.

Under sin resa kan man också stanna vid någon av de tusentals vägrestaurangerna.
Denna gång var på på väg mot Memphis i Tennessee för att deltaga i en College Showcase soccer tournament. College showcases skiljer sig från vanliga soccer turneringar genom att de är välbesökta av college coacher från flera delstater. Det är mycket dyrt att gå på college i Amerika och därför hoppas de flesta föräldrar på att barnen ska få någon form av stipendium. Stipendium delas inte bara ut till idrottskillar och idrottstjejer utan även till unga män och kvinnor som spelar något instrument eller är verksamma inom skol teater och show dans. De studiebegåvade studenterna kan få stipendium för höga betyg. Är man riktigt duktig kan man få hela sin collegeutbildning betald. För många studenter är dessa stipendium enda chansen att gå på college.
För de studenter som satsar på att få ett sportstipendium kan hetsen börja redan i 12 - 13 års åldern där föräldrar pressar och hetsar ungarna att nå framgångar på idrottsarenan. Det finns otaliga specialtränare och teknikkurser som kostar skjortan men som har jobb så det räcker och blir över. En 12 åring kan utöver ordinare träningspass tre dagar i veckan tillbringa resten av sin lediga tid i gymet med en privat tränare för att vara i toppform när denne är 16 för det är då det gäller. Det är när idrottsstudenterna är i 16 års åldern som college coacherna börjar intressera sig. Jag känner faktiskt föräldrar som redan när ungarna är 8 år pratar med klubb tränarna om barnen som om dom vore halvproffs. Det diskuteras muskelbyggnad, rätt kost och taktik och inte alls mycket om att ha roligt, fast om ungen spelar som Rohnaldinio är det okej att ha lite skoj också.

Nåväl, på väg till denna Showcase hade jag fyra blivande Rohnaldiniosar fisandes i baksätet och två mammor med klädnypor på näsan. Vi var alla hungriga och letade efter vägskyltar som kunde leda oss till mat. Vi passerade McDonalds, Rohnaldinosarna frynte på näsan, vi passerade Cracker Barrel, Rohnaldiniosarna frynte på näsan, vi passerade Subway, Rohnaldiniosarna frynte på näsan. Sen passerade vi absolut ingenting på närmare fyrtio minuter, skog skog och åter skog. Rohnaldiniosarna kved i baksätet.
Rätt som det var dök det upp en skylt som löd "Baileys restaurant, fine dining" och skulle vi inte svälta -inte för att jag hade tagit skada av det eftersom jag har fettreserver som en kamel- så var det här vi fick svänga av. Rohnaldiniosarna undrade vad det var för restaurang och det visste jag så klart inte eftersom jag aldrig varit på vischan i södra Kentucky. Vi svängde av från motorvägen och körde in på Baileys parkering som faktiskt nästav var full. Var kom alla bilar ifrån såhär ute i ingenstans? Till det yttre såg Restaurangen ut som en avskavd skokartong och till det inre var det inte bättre visade det sig. Jag blev själv lite tveksam där jag stod och glodde på entren men viftade nonchalant bort Rohnaldiniosarnas äcklade miner.
" Sista färden" släng dig i väggen för här var vi i södra Kentucky på Baileys restaurant och jag ger mig fan på att det var banjos jag kunde höra i bakgrunden även om en av mammorna sa att det var en fågel...hah...fågel my ass.
Vi öppnade dörrarna och klev in. Jag var första kvinna och tog ett par steg in därefter stannade jag tvärt till följd att de andra sex bakom mig sprang rakt in i ryggen på mig och det blev ett litet tumult innan de lyckades snubbla förbi mig. När tumultet lagt sig stod vi alla där och bara glodde och bakom mig kunde jag höra en av rohaldiniosarna muttra "jeez dude, this is scary". Det kändes som om samtliga gäster slutade äta, de granskade oss med misstänksamma ögon, en del kisade mot oss och tuggade sakta. Mamman närmst bakom mig ryckte mig i T-shirten.
- tänk om dom är mördare allihiopa?
Om jag inte hade hört väggurets tickande, tick tack tick tack hade jag varit helt säker på att tiden stannat. Plötsligt började alla äta igen och vi samlade mod till oss och började se oss om efter ett bord. Vi gjorde så gott vi kunde fastän cigarett röken låg som filmjölk över lokalen och det sved i ögonen. Vi greppade varsin aluminium kniv från bestickvagnen och skar oss igenom dimman och se där, ett bord för 8, perfekt, vi slog oss ner. Nu kunde vi stilla och tryggt se oss omkring och insupa bilden ordentligt, vi var alla lite tagna.
Stället var välbesökt av herrar i snickarbyxor , rutiga skjortor och kepsar, kepsarna hade de lagt vid sidan om sina tallrikar och en del hade hängt upp kepsen på hatthängaren som fanns vid entren. Damerna var storvuxna, hårt sminkade och bar storblommiga klänningar i städrocks snitt, på fötterna hade de flesta något som såg ut som begiefärgade stepp skor. Nästan varenda en rökte och en del rökte samtidigt som de tuggade, förmodligen på något friterat.
Min blick flackade runt jag försökte att inte se ut som en turist. Väggarna pryddes av tapeter med små lodräta sirliga blomstergirlanger i rosa. De tunga vinröda lite fransiga sammetsgardnerna inramade de smutsiga fönstren och de matchade laminatborden och de galonklädda stålrörsstolarna. Tavlorna som hängde lite snett och vingt var dekorerade med såsrester och annat stänk i olika färger, kanske tabasco.
Jag kan svära på att vår servitris "miss Mae" kunde fått en roll i "stekta gröna tomater" om hon velat. Hon var helt bedårande i sitt blågråa krulliga sprejade hår. Rougen på kinderna påminde om mogen apelsin. Hon tog vår beställning och ord som "sweetie" "darling" "baby" regnade över oss som rosenblad. Miss Mae var en riktig pärla. Hon informerade oss om att det var fredag och på fredagar var Baileys specialitet en fiskbuffet. Hon pekade med blyertspennan över axeln mot buffen och uppmuntrade oss att gå och titta. Vi gick och tittade och kom fram till att friterade miniräkor, friterade jumboräkor, hela kokta krabbor och någon sorts friterad fisk med huvud och fenor inte var vad vi ville äta denna fredag, inte heller vågade vi oss på någon av de fyra skaldjurssalladerna. Det blev stekt kycklingfile, bakad potatis och vitkålssallad.
Vid bordet bredvid vårt satt en mamma och vad jag förmodar hennes ca 8 åriga dotter. Flickan åt en gigantisk hamburgare och en trilijon friterade pommes bredvid henne satt mamman sippandes en balja kaffe och kedjerökandes. Jag räknade till fyra ciggisar innan vår mat kom in.
En halvtimme senare stod vi åter ute i friska luften och våra Rohnaldiniosar klagade över att de tvingats vara passiva rökare under en hel timme men det var mätta i magen och vi fortsatte vår resa söderut.

Sunday, February 1, 2009

SUPER BOWL 1

Super skål

I slutet av januari varje år händer det här –i mitt nya land- en stor sak. Lika stor som midsommarafton i Sverige –nästan. Finalen i den amerikanska fotbollsligan: Super Bowl .
En helig händelse med massor av kul ritualer för amerikanen och även icke amerikanen. Jag hänger på eftersom jag är en, fira-vad-som-firas-kan, person.
Detta år stod finalen mellan ett lag från norr ”The Patriots” och ett lag från söder ”Carolina Panters”. Det bästa –för oss- med det hela är att min syster bott många år i den Amerikanska södern. Därför ser vi oss lite grann som ”sydstatare”: i alla fall när det gäller Amerikansk fotboll. Vi är inte så mycket sydstatare i rasfrågor vill jag understryka. Jag har en andra syster som bor i de norra delarna av Amerika: hon håller också på söder eftersom så många andra håller på norr: säger hon med viss irritation. Hon måste ju vara lite annorlunda och sticka ut bland sina vänner. Alltid retar det någon: brukar hon flina. Nog retade hon väl någon när hon till Super Bowl festen i norr bakade en kaka med söderns -Carolina Panters- emblem. Grädden var ljusblå och vit och mitt på kakan –paff- ett stort svart panterhuvud. Hon berättade att hon inte trodde att någon skulle äta av kakan men det struntade hon i, hon tänkte äta den i stora lass, om inget annat.
Super Bowl festerna i de Amerikanska hemmen kan se väldigt olika ut. En del håller en mindre fest inom familjen. Andra drar på spenderbrallorna och håller fest för hela kvarteret.
Några goda vänner till oss -som äger ett väldigt litet hus- älskar att ha stora fester. Till stor fest räknas naturligtvis Super Bowl. Då rullas en heltäckningsmatta ut– som man sparat från senaste renoveringen i just detta syfte - i garaget. Tre gigantiska gasolvärmare –lånade från en schysst kompis- dras in. Ungarnas tv-soffan från källaren asas upp –den med gamla kalspuffar och ostdippa fastkletade i tyget- och alla trädgårdsmöblerna dammas av. Sist men inte minst rullas det allra heligaste in: en storbilds-tv som man lånat av en granne som jobbar i den lokala tvbutiken. Grannen är naturligtvis bjuden och får välja sittplats först: han är kung. Därefter öppnar man skafferidörrarna och drar fram delikatesserna. Potatischips med dippa, majschips med dippa, bacon chips med dippa, många fler sorters chips med dippa i olika färger. Prinskorvar inlindade i smördegsplattor bakade i ugn. Chili dippa med tonvis av ost, stora räkor med dippa, grönsaker med dippa, sockerkaka med maschmallows dippa. Öl, öl, öl och diet läsk, diet läsk och åter diet läsk. Huset står knappt pall för oräkneliga grannar med ungar och hundar som får väggarna att bågna. Skratt, skrik och skall ekar genom kvarteret redan från middagstid. Allt är ett härligt kaos. Matchen startar 6 pm. Nu lägrar sig spänningen. Kvickt mumlar var och en vem man håller på och festdeltagarna delar sig i sina respektive hejarklackar. Därefter glor man på varandra en stund liksom boxare i en boxnings ring. Play baaaaaall: ekar kommentatorernas röster så fort nationalsången ekat ut. Det är nu ungarna -så fort de visar sig- möts med irritation och ilskna blickar. Det är nu ungarna själv får hälla upp läsk ur mjuka tvåliters pet flaskor: det vet ju alla hur det brukar sluta. Det är nu ungarna helst inte ska prata eller finnas till över huvud taget: åtminstone ska de vara osynliga fram till reklampauserna: då kan de stamma fram att någon har spytt lite på mattan i köket.
Reklamen som visas under super bowl är en rolig detalj i det hela. Reklamsnuttarna som visas är specialtillverkade för just detta tillfälle och de är lite mer vågade än de som visas till vardags. Mycket sex- och prutt anspelningar och en del andra småtaskigheter. Sådana saker som man till vardags inte pratar om här. Men nu är det Super Bowl: nu är allt tillåtet…nästan, bara nästan. I halvtid hände något som fick Amerika att häpna. Ett bröst!! Ett bröst syntes i tv rutan för en sekund och producenterna hann inte dimma ”boppen”. Ve och fasa! I dagar efteråt diskuteras den hemska incidenten. Artisten tvingas be om ursäkt i tv och tv bolagen drar kvickt till sig fingrarna –som om de bränt sig. De sitter som de små aporna och håller för ögon, mun och öron. En panel av förgrymmade tv människor förfasar sig över händelsen. En karl tyckte att: ”här sitter man hemma i tv soffan med sin 14 årige son och ska njuta av fotboll och vad får man se! Ett bröst!, det är skandalöst”. Jag förmodar att människan och dennes fru båda är bröst lösa och kön lösa. Jag undrar bara vad de sagt till sonen: när han frågat dem om hur han kom till och varifrån han fick sitt första mål mat. Nej, så dum jag är: naturligtvis kom pojken med storken och matades endast med nappflaska. Så måste det naturligtvis vara. Och naturligtvis höll 14-åringen för ögonen när reklamsnuttarna sändes. Jaaaa, så var det naturligtvis.
Jag älskar Super Bowl för då kan jag äta, svära, skrika och skratta och vill jag, kan jag betala några kronor extra, så kan jag i halvtid få se tjejei underkläder från Victoria Secret, spela Amerikansk fotboll. Maken och myndige sonen tycker det är väldigt trevligt att se tjejer spela amerikansk fotboll. Sonen tyckte att det var lika trevligt som när han och kompisarna i High School var och tittade när tjejerna i skolan spelade amerikansk fotboll. Deras stass var shorts och vita T-shirts. Jag tyckte inte det var så farligt tills dottern irriterat utropade: ”mamma, det regnade för faaaan.”
Jävla tur att det evenemanget inte tv sändes.

SUPER BOWL 2

Årets Super Bowl lurar runt hörnet. Det är dags för utsedda partyvärdar att samlas I köksregionerna och börja bläddra I dippa recepten. Det näst största denna heliga dag är är maten eller snacksen. Ja, jag säger näst största för det största är nämligen grabbarna I axelskydden och putrumporna .
Den som lyckas knåpa ihop en dippa som ingen tidigare smakat får nästan nobelpris. Jag har efter ett par år här ryckts med hela Super Bowl grejen och är inte sämre än andra och jag känner på mig att det är jag som kommer att få priset för nyaste dippan I år. Jag ser det nästan som en sport att försöka spöa skiten ur Amerikanska-hemmafru-dipparproffs som utlänning.
Som alla förstår är detta inte helt lätt eftersom jag är I dippens mekka och varenda amerikan över två år kan minst minst tre dippa recept. Men jag ska googla på ordentligt och kanske någonstans på webben, på en okänd tibetansk matlagnings site kan jag kaaanske hitta en kryddig Jak lever dippa och det har säkert ingen smakat.
Jag har även funderat på sillsallad.
Till Super Bowl hör inte bara mat och Bud Light utan även en uppsjö av tillbehör. Såsom fotbolls skålar, fotbolls servetter, fotbolls sugrör, fotbolls uppläggningsfat med och utan små indelnings fack, fotbolls muggar, fotbolls glas och så får vi inte glömma de små våtdräkterna till flaskor och burkar som ser ut som små fotbollströjor.
Så när jag serverar min Tibetanska Jak dippa ska den helst ligga I en brunfärgad plastskål som har formen av en amerikansk fotboll…obs…helst ska fejksömmarna synas. Jag kan välja en skål som även har mitt favvolags logga och ger på samma gång sken av att jag vet någonting om Amerikansk fotboll såvida jag inte har valt ett lag till favorit som vunnit 2 matcher av 187; för då kommer med all säkerhet ett gäng fotbollsfanatiker med 25 Bud lights under västen stå där och bräkandes peka
“who the hell brought that dish” och dom kommer högljutt konstatera att det måste vara svenskarna.
För de som väljer att inte laga mat denna dag är Pizza ett alternativ. Super Bowl Sunday är Pizza försäljarnas julafton, detta är den dag på året då det säljs mest pizza I Usa. Pizza haken dubblar sin personal och dubblar sina inkomster. Vill du ha din peperoni pizza, dina garlic breadsticks och dina Wings I tid denna söndag får du vara framme tidigt med din beställning, gärna dagen innan.
Under Super Bowl finalen ska det inte bara tittas på fotboll och spelas fotboll, det ska göras annat också. De som har turen och får se finalen live samlas timvis utanför arenan och har ett gigantiskt grill party på parkeringen….fast detta är ju inte längre riktigt sant när det gäller just Super Bowl…..säkerhetsriskerna gör att man inte får “tailgata” längre under Super Bowl….6 miljoner dollar kostade säkerheten detta år, screening, flygfria zoner över arenan, metall detektorer….jada… jada…. jada…
men, om man nu fortfarande fick “tailgata” så grillas det , äts det, dricks det och spelas musik med andra ord riktigt trevligt. Väl inne på arenan får gästerna njuta av påkostade framträdanden och I år är det Prince som fått äran jag hoppas han behåller kläderna på för jag tror inte hans bröst är lika snygga som Janet Jacksons..
Sist men inte minst ska det visas reklam som satts samman endast för detta tillfälle. Reklamsnuttarna är ordentligt tillspetsade och lite extra fräcka, med andra ord riktigt bra. Man kan säga att Pr avdelningarna och reklambyråerna haft ett pysselkväll med för många Cosmopolitans. Det brukar bli ett femtiotal reklamsnuttar under kvällen. Mitt problem denna kväll på året blir detsamma som förra årets….…när fan ska jag gå och pinka?

Wednesday, November 5, 2008

FBI

Makens sammanstötning med FBI var av den fredliga sorten men kunde varit mindre fredlig om han inte haft rätt färgpalett.
Han befann sig den aktuella veckan i de norra delarna av landet. Nya maskiner innebär...resor,förseningar, stress...ja med andra ord hårt arbete och en del problem som ibland måste lösas lite okonventionellt.Denna gång som många andra gånger, ett litet akutfall. En maskindel skulle flygas in med ett litet plan till en liten flygplats. Brådis brådis och maken är inte den som är den, behövs det så kavlar han upp ärmarna och hugger i.Han tog några grabbar med sig från fabriken för att möta det lilla planet på den lilla flygplatsen och hämta den tunga lådan.Det var kallt, snöigt, blåsigt och lilla planet var försenat. Maken som var jäktad och frusen och travade huttrande fram och tillbaka kedjerökandes på plattan; iklädd sin svarta långa läderock, kragen uppfälld till öronen. Naturligtvis hade han solglasögon, det har han alltid,, vinter som sommar. På vintern mot snön och på sommaren mot solen. Den där svarta rocken är mitt hatobjekt och jag misstänker att han använder den så frekvent bara för att reta mig.
Lilla planet landar på den lilla flygplatsen. Ut ur liten lastbil hoppar fyra små herrar och börjar asa och dra den stora lådan. De får slutligen in den i lilla lastbilen. Brådis brådis och iväg kommer de. Även på små flygplatser har man små flyledartorn och där sitter en och annan gång en liten månskensbonde och övervakar plattan. Och i orostider som dessa blir det därför ibland såhär....Piloten i det lilla planet blir uppringd av just, FBI, som ställer frågor om den märkliga leveransen. Piloten -som inte under några omständigheter vill bli inblandad- hänvisar till mannen som hyrt honom, dvs maken som därefter blir spårad till sitt företag. Företaget får också ett samtal samtidigt som ett viktigt e-mail dimper ner hos högsta hönset.
Man talar om för företaget att man fått ett samtal från den lilla flygplatsen att man där observerat en märklig händelse.......ett litet plan av modellen..bla bla..landade klockan..bla bla...På landningsbanan väntade en liten lastbil. Fyra män -med vad man tror är mellanöstern utseende- mottog en stor tung trälåda som de brådskande lastade i den lilla lastbilen. Det hela övervakades av en vit man i svart läder rock och solglasögon, verkade vara "the bodyguard"......Nu ringer makens företag upp honom och undrar lite skämtsamt varför han retat FBI. Maken fattar ingenting.
Nu var det faktiskt allvar. FBI nöjde sig inte med en muntlig försäkran från högsta hönset utan krävde även en skriftlig förklaring och kopior på alla upptänkliga dokument. En del av förklaringen löd.......Vi försäkrar att det endast var oförargliga maskindelar i trälådan. De fyra mörkhyade herrarna är amerikanska medborgare och arbetar för vår kund. Personen ni refererar till som "The bodyguard" är vårt företags vice president som på bästa sätt försökte klara av leveransen så snabbt och smidigt som möjligt och hade inte för uppsåt att oroa någon.....Maken använder fortfarande läder rocken och kommer förmodligen göra så tills den vittrar sönder...om inget annat så för att reta mig.